Don't you come here and say I didn't warn you about the way your world can alter and oh how you try to command it all still
Kategori: Puls
Jag längtar bort. Hela min kropp gör det. Jag behöver inte Stockholm längre, även om jag älskar det. Även om det alltid kommer vara min stad och även om jag alltid kommer återvända hit och aldrig lämna det helt. Just nu behöver jag det inte. Överallt känns det. Jag är sjuk för ofta. Har för ont på olika ställen. Mitt immunförsvar orkar inte mer.
Jag får ont i magen av att tänka på att lämna mitt jobb. Att lämna. Mitt jobb. Ångesten går inte att skriva i ord. Det svider i lederna, hugger ända ut i armarna. Får handsvett. Oroliga myror i magen. Inga fjärilar, bara myror som kryper, biter och sticker.
Men jag måste göra det. Jag måste lämna det. För att växa som person. För att få ut något mer. För Stockholm har inget att erbjuda. Inget mer än dåligt immunförsvar. Och ett förjävla bra jobb då. Fy. Min mage klarar inte att tänka på att säga upp sig. Det gör alldeles för ont. Jag kommer nog gråta. Det kommer vara hemskt. Men jag måste göra det. Snart också. Alldeles snart ska jag göra det.
För jag ska flytta. Iväg, långt långt bort. Tillsammans med min man. Tillsammans med Axel ska jag packa väskor, de största jag kan hitta, och flyga den längsta flighten. Över olika hav och länder. Bosätta mig någon annanstans. En annan kontinent. Ett annat land. En annan stad. Och jag ska börja plugga igen. Läsa ett språk som inte är mitt hemspråk. Jag ska slita upp mina traditions-oroliga-räddförallt-rötter och lämna Sverige, Stockholm, mitt jobb och familj. För något annat. Som jag hoppas kommer ge mig det jag behöver.
Ett bättre immunförsvar. En starkare mage. Mindre ont. Mindre rädsla. En suck av frihet. Mod.
Jag är livrädd. Och nog egentligen inte alls redo. Men kommer man någonsin bli det? Jag tror inte det. Man bara måste. Måste riva av plåstret. Ta steget. Hoppa. Kasta sig ut. Våga. Jag gör det nu. Jag ska göra det nu. I januari. Då vinkar jag farväl från Arlanda och kommer inte tillbaka på många, många månader.
Jag börjar imorgon. Med att skicka iväg papprena som ska skickas. Men allra först ska jag till SÖS. Det är det allra viktigaste att göra. Vi börjar med det.
