Sofia Lou

Jag klippte av mig nästan 15 centimeter hår idag. Trodde inte jag kunde det. Jag har ju aldrig haft "långt" hår. Alltid tunnaste, kortaste eller mest slitna. Men idag sa min frisör "vad långt ditt hår är, vad friskt det ser ut, såhär mycket kan vi klippa och såhär mycket har du fortfarande kvar när vi är klara". 

Och så färgade vi i en färg som inte blev som jag tänkt men jag är nöjd ändå. Och så klippte vi nästan 15 centimeter. Och nu har jag en kort hästsvans och känner knappt igen mig själv. Tänkte att jag skulle bli jordgubbsblond men blev istället kopparljusbrun. Det blev fint det med. Känns höstigt. Jag är ett höstbarn. Oktoberbarn. Så det fungerar bra det med. I Australien kommer det bli ljust och längre. Det ordnar sig. 

Även om det inte alltid känns så. 

När musklerna sviker efter för hårda träningspass.

När man inte längre hälsar på personen som en gång varit den viktigaste i livet. 

När man tittar åt olika håll när man står i samma busshållplats och när man sjunker längre ner på sätet på bussen. 

Då känns det ibland hopplöst.

Är det såhär det ska bli?

Jag antar så. Jag antar det. Det får vara okej. Ibland växer man ifrån. Man växer upp.

Musklerna återhämtar sig efter några dagar. Slutar värka. Och efter 3 veckor bildas nya muskler. 

Busshållplatsen fylls av människor du skrattar med och med människor som ser dig i ögonen när du pratar, som lyssnar och som sträcker på sig på bussätet. Så att man ska kunna se. Varandra.

Hår växer. Färger bleknar. Färgas om. Gammalt blir nytt och allt ordnar sig till slut. 

 

Nu när allting är färdigt kan jag äntligen prata om det. 

Jag kan äntligen skriva om det.

Nu när alla andra vet. 

Nu när min chef vet. När mina kollegor vet. När alla barn jag jobbar med vet. 

Nu kan jag äntligen berätta. Det jag har planerat och ordnat med sedan i augusti.

Den 8 januari flyger jag och Axel över alla länder och hav, hela vägen bort till Australien och Sydney.

Där ska vi bo. Till i slutet av maj. I nästan 6 månader.

Det känns helt sjukt. Det är så jävla läskigt och det har framkallat så mycket ångest hos mig. Att göra detta. Att lämna mitt jobb, som jag älskar. Men det är också helt rätt. Det är vad jag vill göra och vad jag behöver göra.

Det är fruktansvärt läskigt men fyfan vad jag längtar. Jag har haft nedräkning sedan oktober. Nu är det bara 23 dagar kvar. 

3 veckor. Och 2 dagar. 23. 

Så väldigt lite och tiden kommer bara flyga fram. 

Nu vet ni, mina vänner. Och ni kommer kunna följa min tid där borta, i down under. Då kommer jag ju ha massor att skriva om! Det kan ni räkna med.