Sofia Lou

Det är inte kul att börja en söndagmorgon på SÖS. Det kan jag lova er. Men nu blev det så idag. Starka lampor, tjock röst och många bortblinkade tårar. Ont, smärta och en hel del obehagliga undersökningar. Nej, det är sannerligen inte roligt att vara på SÖS en söndagmorgon. Nu blir det okända tabletter i fem dagar och två burkar med genomskinlig vätska. Sen får vi se. Återbesök och allt vad det är.
Man kunde tro att en människa på knappt 20 år ska ha en fungerande frisk kropp men my ass heller. Det är väl bara bullshit det också.

Ont ska det tydligen göra. Och jobbigt ska det vara.
Vem fan har sagt att det någonsin skulle vara enkelt.

Tack för att det åtminstone var bra väder idag. Att solen sken.
Att jag fick pussar i nacken, på pannan och näsan.
Ja.
Tack för de sakerna.
Tack för världens finaste man vid min sida.
Herregud vad hade jag gjort utan honom.

Jag längtar bort. Hela min kropp gör det. Jag behöver inte Stockholm längre, även om jag älskar det. Även om det alltid kommer vara min stad och även om jag alltid kommer återvända hit och aldrig lämna det helt. Just nu behöver jag det inte. Överallt känns det. Jag är sjuk för ofta. Har för ont på olika ställen. Mitt immunförsvar orkar inte mer.
Jag får ont i magen av att tänka på att lämna mitt jobb. Att lämna. Mitt jobb. Ångesten går inte att skriva i ord. Det svider i lederna, hugger ända ut i armarna. Får handsvett. Oroliga myror i magen. Inga fjärilar, bara myror som kryper, biter och sticker.
Men jag måste göra det. Jag måste lämna det. För att växa som person. För att få ut något mer. För Stockholm har inget att erbjuda. Inget mer än dåligt immunförsvar. Och ett förjävla bra jobb då. Fy. Min mage klarar inte att tänka på att säga upp sig. Det gör alldeles för ont. Jag kommer nog gråta. Det kommer vara hemskt. Men jag måste göra det. Snart också. Alldeles snart ska jag göra det.
För jag ska flytta. Iväg, långt långt bort. Tillsammans med min man. Tillsammans med Axel ska jag packa väskor, de största jag kan hitta, och flyga den längsta flighten. Över olika hav och länder. Bosätta mig någon annanstans. En annan kontinent. Ett annat land. En annan stad. Och jag ska börja plugga igen. Läsa ett språk som inte är mitt hemspråk. Jag ska slita upp mina traditions-oroliga-räddförallt-rötter och lämna Sverige, Stockholm, mitt jobb och familj. För något annat. Som jag hoppas kommer ge mig det jag behöver.
Ett bättre immunförsvar. En starkare mage. Mindre ont. Mindre rädsla. En suck av frihet. Mod.

Jag är livrädd. Och nog egentligen inte alls redo. Men kommer man någonsin bli det? Jag tror inte det. Man bara måste. Måste riva av plåstret. Ta steget. Hoppa. Kasta sig ut. Våga. Jag gör det nu. Jag ska göra det nu. I januari. Då vinkar jag farväl från Arlanda och kommer inte tillbaka på många, många månader.

Jag börjar imorgon. Med att skicka iväg papprena som ska skickas. Men allra först ska jag till SÖS. Det är det allra viktigaste att göra. Vi börjar med det.

Lana Del Rey må sjunga vackert men fyfan vad deppigt allt är. Inte känner man sig gladare efter en stund av hennes toner i öronen. Men må så vara.
Människan är ju ständigt letandes, sökandes, efter smärta. Eller? Är det bara så det känns? Även om man är lycklig ska det finnas något att klaga på. Att man har det för bra? Kanske.
Jag har det bra. Men jag har ont. Ont, ont. På så många jävliga ställen att min energi, mitt intresse och engagemang, det börjar ta slut. Det är ändå lönlöst. Det går aldrig att åtgärda. Så känns det.
Jag har inte tid. Inte tiden att gå till alla de doktorer som jag ska gå till. Jag sviker mitt jobb, sviker mina kollegor och sviker min själ som inte klarar av all stress. Men ändå går jag. Ändå ringer jag doktorer och bokar tider. För att det onda aldrig försivnner. Det svider. Det hugger. Det trycker. Det brinner.

Smärta är inget vi ska önska oss. Smärta är svaghet.
Jag hatar att vara svag.

Jag slutar alltid att blogga. För tiden försvinner alltid, räcker inte till. För att jag inte känner mig hemma på någon bloggplattform. Känner mig vilsen med alla nya verktyg. Inte ens Blogg.se känns hemma längre. Vet inte hur man redigerar stilmallar och sidhuvuden längre. Vet inte hur man skapar HTML-mallar längre. Och jag pluggade ändå media i gymnasiet. Tre år åt helvete? Kan man säga så? Nä, så var det ju faktiskt inte. Jag har bara glömt. Inte underhållit mina kunskaper. Antar jag. Så nu vet jag inte hur jag ska ordna så att texten och typsnittet ser ut som jag vill.
Såhär.
Hur gör man så att typsnittet är som man vill?
Spelar det någon roll?
Jag vill bara skriva. Det är därför jag är här igen. För att jag behöver skriva. Min själ behöver det. Så här är jag nu igen. Skrivandes. Ovetandes om väldigt mycket. Vetandes om en del. Velig som alltid. Skrivandes. Välkomna tillbaka. Välkommen tillbaka.

Jag hittade visst tillbaka hit igen. Till blogg.se. Tänka sig. Det trodde jag aldrig. Det känns rätt skönt. Vi kör på här då. Så ser vi vart det leder. You know the story.