Sofia Lou

Idag åker vi. Herregud. I över 150 dagar har jag haft nedräkning - till den här dagen. Den 8 januari 2013. Idag åker jag och Axel till Australien, och stannar i 5 månader. Vi börjar med en intensivkurs i engelska i Sydney fram till början av maj och sedan reser vi uppåt längds med östkusten. Men allra först ska vi ta oss till Sydneys flygplats och sedan hoppa på ett tåg ut mot Jervis Bay. Igår var det 45 grader där. Och Jervis Bay har enligt Guiness Världsrekord världens vitaste strand. Jomenvisst. Det ska nog gå alldeles finfint. 

Det känns overkligt, men herrejävlar, nu börjar det! Äventyret. 

Jag kommer nog mest skriva på våran reseblogg, som ni kan hitta här: http://ourlifeinaussie.blogspot.se 

Men kikar kanske inte här någon gång också.

Nästa gång jag skriver befinner jag mig på andra sidan jordklotet. Nu kör vi!

Nu när klockan har passerat 00.00 och datumet inte längre är den 6 januari utan den 7 januari så betyder det att det endast är en dag kvar. Herregud. Imorgon (teoretiskt sett) åker vi!!

 

Jag sökte till en universitetsskola i Australien och kom in! Jag ordnade allt med visum och allt sånt inför att bo i Australien. Jag sa upp mig från en arbetsplats jag älskar. 

 

En föredetta klasskompis som jag har varit väldigt bra vän med (men inte längre är det) blev gravid och ska föda vilken dag som helst!

 

Nej.

 

USA och Grekland.

 

 

Jag saknar att inte känna en inre frid. Att vara ångestfri. Vet att man inte kan vara det helt men har haft så sjukt mycket ångest under 2012. Skulle vara skönt att slippa det och istället ha en mage utan magkatarr och sömnlösa nätter.

 

14 oktober, när jag fyllde 20 år.

 

Att jag lyckades så bra på jobbet och fick så sjukt mycket cred för det! Att jag slet som ett djur och vägrade ge upp och att det gav resultat. Känns otroligt bra att dessutom ha fått det bekräftat av alla mina kollegor och mina chefer. I'm proud!

 

 

Att förstöra så mycket för mig själv. Jag gör det konstant, omedvetet. Hatar det.

 

Har verkligen köpt brutalt mycket det här året. Men att köpa flygbiljetterna till Sydney kändes ganska fantastiskt.

 

Ja många saker! Men en stor glädje under 2012 var att jag hittade min fina vän Amanda, hon har skänkt mig mycket glädje.

 

 

Greyhound - Swedish House Mafia. One Day - Asaf Avidan & The Mojos. Ride - Lana Del Rey.

 

 

Det gick nog jämt ut.

 

Läst mer! Fotat mer. Tagit vara på tiden.

 

Spenderat så mycket pengar. Kunde ha sparat en del istället.

 

Jag är ju redan superkär i min Axel <3

 

Grey's Anatomy!!

 

Hela Hungergames-trilogin, fantastisk!

 

Lana Del Rey!

 

 

En ny iPhone och att resan till Australien blir av!

 

Önskade att jag hade åkt till Kolmården med Axel men det blev bara aldrig av.

 

Firade hemma med släkt och Axel. Fyllde år på en söndag så fanns inte mycket mer att göra än att mysa, och det var alldeles utmärkt.

 

Att jag inte skulle sett ner på mig själv så mycket. Skulle ha njutit mer istället och inte oroat mig så mycket.

 

Resan till New York med familjen. Resan till Skiathos med Axel. Alla mysiga middagar på stan. Tapas. Att jag lärde känna Amanda ännu bättre. Att jag var en helg i Göteborg och levde rövare tillsammans med Lotta. En del dagar på jobbet också, typ efter höstlovet.

 

Christian Bale!!

 

Lotta, önskar att vi umgåtts mer, speciellt nu under hösten.

 

Återigen - kände ju Amanda innan men inte på det här sättet som vi känner varandra nu. Så himla fint. 

 

Min prestation på jobbet. Jag har jobbat med en flicka med en otroligt knepig diagnos och ändå klarat det och njutit av det och haft så otroligt kul. Jag har också lärt mig brutalt mycket och har fått kunskaper och minnen som jag kommer bära med mig hela livet. Och att få den fina responsen jag fått, för det håra arbete jag gjort - det är priceless.

 

Att allt kommer gå bra i Australien och att vi hittar ett boende som inte är brutaldyrt!!! 

 

 

Jag klippte av mig nästan 15 centimeter hår idag. Trodde inte jag kunde det. Jag har ju aldrig haft "långt" hår. Alltid tunnaste, kortaste eller mest slitna. Men idag sa min frisör "vad långt ditt hår är, vad friskt det ser ut, såhär mycket kan vi klippa och såhär mycket har du fortfarande kvar när vi är klara". 

Och så färgade vi i en färg som inte blev som jag tänkt men jag är nöjd ändå. Och så klippte vi nästan 15 centimeter. Och nu har jag en kort hästsvans och känner knappt igen mig själv. Tänkte att jag skulle bli jordgubbsblond men blev istället kopparljusbrun. Det blev fint det med. Känns höstigt. Jag är ett höstbarn. Oktoberbarn. Så det fungerar bra det med. I Australien kommer det bli ljust och längre. Det ordnar sig. 

Även om det inte alltid känns så. 

När musklerna sviker efter för hårda träningspass.

När man inte längre hälsar på personen som en gång varit den viktigaste i livet. 

När man tittar åt olika håll när man står i samma busshållplats och när man sjunker längre ner på sätet på bussen. 

Då känns det ibland hopplöst.

Är det såhär det ska bli?

Jag antar så. Jag antar det. Det får vara okej. Ibland växer man ifrån. Man växer upp.

Musklerna återhämtar sig efter några dagar. Slutar värka. Och efter 3 veckor bildas nya muskler. 

Busshållplatsen fylls av människor du skrattar med och med människor som ser dig i ögonen när du pratar, som lyssnar och som sträcker på sig på bussätet. Så att man ska kunna se. Varandra.

Hår växer. Färger bleknar. Färgas om. Gammalt blir nytt och allt ordnar sig till slut. 

 

Nu när allting är färdigt kan jag äntligen prata om det. 

Jag kan äntligen skriva om det.

Nu när alla andra vet. 

Nu när min chef vet. När mina kollegor vet. När alla barn jag jobbar med vet. 

Nu kan jag äntligen berätta. Det jag har planerat och ordnat med sedan i augusti.

Den 8 januari flyger jag och Axel över alla länder och hav, hela vägen bort till Australien och Sydney.

Där ska vi bo. Till i slutet av maj. I nästan 6 månader.

Det känns helt sjukt. Det är så jävla läskigt och det har framkallat så mycket ångest hos mig. Att göra detta. Att lämna mitt jobb, som jag älskar. Men det är också helt rätt. Det är vad jag vill göra och vad jag behöver göra.

Det är fruktansvärt läskigt men fyfan vad jag längtar. Jag har haft nedräkning sedan oktober. Nu är det bara 23 dagar kvar. 

3 veckor. Och 2 dagar. 23. 

Så väldigt lite och tiden kommer bara flyga fram. 

Nu vet ni, mina vänner. Och ni kommer kunna följa min tid där borta, i down under. Då kommer jag ju ha massor att skriva om! Det kan ni räkna med. 

Natten till idag var orolig. Jag kände mig mörk och sårig när jag gick och la mig.

Som om hela insidan bara var målad i svart och överallt var det blödande sår. Stora revor, i hela magen. Upp under lungorna och revbenen. Det skavde. Gjorde ont att andas. Sved i ögonen, sved i bröstkorgen.

Varför är det såhär? Är det meningen att det ska vara såhär? Ska något så fantastiskt vara så sjuhelvetesjävlaskitjobbigt att planera och ordna? Va? 

Det är väl inte meningen? 

Nej. 

Men nu är det så. Och såren kommer inte sluta blöda förrän allt är färdigt. 

Förrän jag vet, på riktigt, att det är ordnat. 

Det är så jävla mycket. 

Jag har en lista. Som jag ska bocka av. Men jag har inte skrivit upp allt där. Bara processen innan. Inte efter, när allt är ordnat. Inskickat, betalat, godkänt, behandlat. Jag har inte skrivit om flygbiljetter, boende, resväg eller något. Inte om att sluta på jobbet. Inte om att lämna. Inte om att behöva möta det mest ångestframkallande jag stött på hittills i mitt liv. 

Men jag ska.

Jag kommer ta tag i det. Så småningom. Snart. 

Alldeles snart. Nästan för snart.

Jag längtar men jävlar vad jag våndas. 

Det svider, ända ut i armarna. 

En del av mig vill inte. Men det är för att jag är rädd. Eller för att jag har fäst mig för mycket. I individer, personer, barn. Mitt jobb. Min vardag, det jag lever nu.

Jag längtar.

Men jävlar i helvete vad jag våndas.

 

Hur i helvete kan något som kommer vara så fint vara så jävla jobbigt att genomföra? 

400 slag - Kent. Paparazzi - Lady Gaga. The Edge of Glory - Lady Gaga. The Funeral - Band of Horses. The Cave - Mumford & Sons. 

 

Min student, 31 maj 2011. Herre-fucking-jävlar vilken dag det var. PERFEKT! Hade längtat så länge, så innerligt. 

 

Tränar <3 Hinner aldrig annars. Går på stan, utan att stressa. Maraton-tittar på serier. Är bäst på att titta på Grey's Anatomy, Sex and the City eller Gossip Girl. Har kollat i 12 timmar i sträck på alla dessa serier. Vid olika tillfällen. Bara legat och gått från avsnitt till avsnitt. I 12 timmar. Hehe.

 

Min och Axels ö-luff i Grekland förra året, fast med lite bättre planering av val av båtar och hotell. Annars perfect. New York med familjen, men skulle gärna vilja åka med någon i min ålder. Älskar New York, är hemma där. 

 

Lady Gaga i Globen, 30 augusti 2012. Magiskt.

 

 

Åh önskar att jag kunde skriva det än, men man vet aldrig vem som tittar in. Men kan väl säga såhär. Jag fick precis veta, nu för cirka 30 minuter sedan, att jag har blivit antagen till en skola. Väldigt, väldigt långt borta.

 

Antingen pluggar jag i USA eller jobbar med mina mysiga barn igen. 

 

New York. Berlin. Stockholm!

 

Axel och Lotta. Lady Gaga? :)

 

Vara i Berlin med mina finaste personer (läs ovanstående, vore trevligt om Gaga ville följa med då också hehe). Dricka öl, äta döner teller och njuta av en av Europas bästa städer. Dansa i sofforna på Weekend på nätterna och åka u-bahn och s-bahn på dagarna. Gå över Hackescher Markt och sitta i solen. Köpa nya Dr Martens och bara NJUTA. BERLIN <3333

 

Kärleken mellan mig och min pojkvän. Våran relation. Vi är bästa vänner, vi är varandras. Det är det finaste jag har upplevt och det värdefullaste jag har.

 

 

Familjen Bodin har varit min andra familj sedan jag var 3 år gammal. Men numera är ju Axels familj som min andra familj också. Så jag har väl tre familjer då!

 

Våren var väldigt seg faktiskt. Men min och Axels 2-årsdag var väldigt fin!

 

När jag hade sommaravslutning på jobbet. Vi hade personalfest, åt sommarmat och drack vin, champagne och öl tillsammans. Skrattade med kollegor jag knappt pratat med förut. Var på skolans takterass som jag inte visste fanns. Njöt av solen. Njöt av sällskap. Njöt av sommaren. När magarna började kurra mot kvällen åkte jag och Amanda till söder, vinrusiga och åt tapas. Så himla bra dag.

 

I tisdags. Jag var tillbaka på jobbet efter att ha varit sjuk i några dagar. Alltså, älskar mitt jobb <3

 

Det är inte kul att börja en söndagmorgon på SÖS. Det kan jag lova er. Men nu blev det så idag. Starka lampor, tjock röst och många bortblinkade tårar. Ont, smärta och en hel del obehagliga undersökningar. Nej, det är sannerligen inte roligt att vara på SÖS en söndagmorgon. Nu blir det okända tabletter i fem dagar och två burkar med genomskinlig vätska. Sen får vi se. Återbesök och allt vad det är.
Man kunde tro att en människa på knappt 20 år ska ha en fungerande frisk kropp men my ass heller. Det är väl bara bullshit det också.

Ont ska det tydligen göra. Och jobbigt ska det vara.
Vem fan har sagt att det någonsin skulle vara enkelt.

Tack för att det åtminstone var bra väder idag. Att solen sken.
Att jag fick pussar i nacken, på pannan och näsan.
Ja.
Tack för de sakerna.
Tack för världens finaste man vid min sida.
Herregud vad hade jag gjort utan honom.

Jag längtar bort. Hela min kropp gör det. Jag behöver inte Stockholm längre, även om jag älskar det. Även om det alltid kommer vara min stad och även om jag alltid kommer återvända hit och aldrig lämna det helt. Just nu behöver jag det inte. Överallt känns det. Jag är sjuk för ofta. Har för ont på olika ställen. Mitt immunförsvar orkar inte mer.
Jag får ont i magen av att tänka på att lämna mitt jobb. Att lämna. Mitt jobb. Ångesten går inte att skriva i ord. Det svider i lederna, hugger ända ut i armarna. Får handsvett. Oroliga myror i magen. Inga fjärilar, bara myror som kryper, biter och sticker.
Men jag måste göra det. Jag måste lämna det. För att växa som person. För att få ut något mer. För Stockholm har inget att erbjuda. Inget mer än dåligt immunförsvar. Och ett förjävla bra jobb då. Fy. Min mage klarar inte att tänka på att säga upp sig. Det gör alldeles för ont. Jag kommer nog gråta. Det kommer vara hemskt. Men jag måste göra det. Snart också. Alldeles snart ska jag göra det.
För jag ska flytta. Iväg, långt långt bort. Tillsammans med min man. Tillsammans med Axel ska jag packa väskor, de största jag kan hitta, och flyga den längsta flighten. Över olika hav och länder. Bosätta mig någon annanstans. En annan kontinent. Ett annat land. En annan stad. Och jag ska börja plugga igen. Läsa ett språk som inte är mitt hemspråk. Jag ska slita upp mina traditions-oroliga-räddförallt-rötter och lämna Sverige, Stockholm, mitt jobb och familj. För något annat. Som jag hoppas kommer ge mig det jag behöver.
Ett bättre immunförsvar. En starkare mage. Mindre ont. Mindre rädsla. En suck av frihet. Mod.

Jag är livrädd. Och nog egentligen inte alls redo. Men kommer man någonsin bli det? Jag tror inte det. Man bara måste. Måste riva av plåstret. Ta steget. Hoppa. Kasta sig ut. Våga. Jag gör det nu. Jag ska göra det nu. I januari. Då vinkar jag farväl från Arlanda och kommer inte tillbaka på många, många månader.

Jag börjar imorgon. Med att skicka iväg papprena som ska skickas. Men allra först ska jag till SÖS. Det är det allra viktigaste att göra. Vi börjar med det.

Lana Del Rey må sjunga vackert men fyfan vad deppigt allt är. Inte känner man sig gladare efter en stund av hennes toner i öronen. Men må så vara.
Människan är ju ständigt letandes, sökandes, efter smärta. Eller? Är det bara så det känns? Även om man är lycklig ska det finnas något att klaga på. Att man har det för bra? Kanske.
Jag har det bra. Men jag har ont. Ont, ont. På så många jävliga ställen att min energi, mitt intresse och engagemang, det börjar ta slut. Det är ändå lönlöst. Det går aldrig att åtgärda. Så känns det.
Jag har inte tid. Inte tiden att gå till alla de doktorer som jag ska gå till. Jag sviker mitt jobb, sviker mina kollegor och sviker min själ som inte klarar av all stress. Men ändå går jag. Ändå ringer jag doktorer och bokar tider. För att det onda aldrig försivnner. Det svider. Det hugger. Det trycker. Det brinner.

Smärta är inget vi ska önska oss. Smärta är svaghet.
Jag hatar att vara svag.

Jag slutar alltid att blogga. För tiden försvinner alltid, räcker inte till. För att jag inte känner mig hemma på någon bloggplattform. Känner mig vilsen med alla nya verktyg. Inte ens Blogg.se känns hemma längre. Vet inte hur man redigerar stilmallar och sidhuvuden längre. Vet inte hur man skapar HTML-mallar längre. Och jag pluggade ändå media i gymnasiet. Tre år åt helvete? Kan man säga så? Nä, så var det ju faktiskt inte. Jag har bara glömt. Inte underhållit mina kunskaper. Antar jag. Så nu vet jag inte hur jag ska ordna så att texten och typsnittet ser ut som jag vill.
Såhär.
Hur gör man så att typsnittet är som man vill?
Spelar det någon roll?
Jag vill bara skriva. Det är därför jag är här igen. För att jag behöver skriva. Min själ behöver det. Så här är jag nu igen. Skrivandes. Ovetandes om väldigt mycket. Vetandes om en del. Velig som alltid. Skrivandes. Välkomna tillbaka. Välkommen tillbaka.

Jag hittade visst tillbaka hit igen. Till blogg.se. Tänka sig. Det trodde jag aldrig. Det känns rätt skönt. Vi kör på här då. Så ser vi vart det leder. You know the story.