Sofia Lou

Jag klippte av mig nästan 15 centimeter hår idag. Trodde inte jag kunde det. Jag har ju aldrig haft "långt" hår. Alltid tunnaste, kortaste eller mest slitna. Men idag sa min frisör "vad långt ditt hår är, vad friskt det ser ut, såhär mycket kan vi klippa och såhär mycket har du fortfarande kvar när vi är klara". 

Och så färgade vi i en färg som inte blev som jag tänkt men jag är nöjd ändå. Och så klippte vi nästan 15 centimeter. Och nu har jag en kort hästsvans och känner knappt igen mig själv. Tänkte att jag skulle bli jordgubbsblond men blev istället kopparljusbrun. Det blev fint det med. Känns höstigt. Jag är ett höstbarn. Oktoberbarn. Så det fungerar bra det med. I Australien kommer det bli ljust och längre. Det ordnar sig. 

Även om det inte alltid känns så. 

När musklerna sviker efter för hårda träningspass.

När man inte längre hälsar på personen som en gång varit den viktigaste i livet. 

När man tittar åt olika håll när man står i samma busshållplats och när man sjunker längre ner på sätet på bussen. 

Då känns det ibland hopplöst.

Är det såhär det ska bli?

Jag antar så. Jag antar det. Det får vara okej. Ibland växer man ifrån. Man växer upp.

Musklerna återhämtar sig efter några dagar. Slutar värka. Och efter 3 veckor bildas nya muskler. 

Busshållplatsen fylls av människor du skrattar med och med människor som ser dig i ögonen när du pratar, som lyssnar och som sträcker på sig på bussätet. Så att man ska kunna se. Varandra.

Hår växer. Färger bleknar. Färgas om. Gammalt blir nytt och allt ordnar sig till slut.