Sofia Lou

Lana Del Rey må sjunga vackert men fyfan vad deppigt allt är. Inte känner man sig gladare efter en stund av hennes toner i öronen. Men må så vara.
Människan är ju ständigt letandes, sökandes, efter smärta. Eller? Är det bara så det känns? Även om man är lycklig ska det finnas något att klaga på. Att man har det för bra? Kanske.
Jag har det bra. Men jag har ont. Ont, ont. På så många jävliga ställen att min energi, mitt intresse och engagemang, det börjar ta slut. Det är ändå lönlöst. Det går aldrig att åtgärda. Så känns det.
Jag har inte tid. Inte tiden att gå till alla de doktorer som jag ska gå till. Jag sviker mitt jobb, sviker mina kollegor och sviker min själ som inte klarar av all stress. Men ändå går jag. Ändå ringer jag doktorer och bokar tider. För att det onda aldrig försivnner. Det svider. Det hugger. Det trycker. Det brinner.

Smärta är inget vi ska önska oss. Smärta är svaghet.
Jag hatar att vara svag.