we are young.
Kategori: Puls
Natten till idag var orolig. Jag kände mig mörk och sårig när jag gick och la mig.
Som om hela insidan bara var målad i svart och överallt var det blödande sår. Stora revor, i hela magen. Upp under lungorna och revbenen. Det skavde. Gjorde ont att andas. Sved i ögonen, sved i bröstkorgen.
Varför är det såhär? Är det meningen att det ska vara såhär? Ska något så fantastiskt vara så sjuhelvetesjävlaskitjobbigt att planera och ordna? Va?
Det är väl inte meningen?
Nej.
Men nu är det så. Och såren kommer inte sluta blöda förrän allt är färdigt.
Förrän jag vet, på riktigt, att det är ordnat.
Det är så jävla mycket.
Jag har en lista. Som jag ska bocka av. Men jag har inte skrivit upp allt där. Bara processen innan. Inte efter, när allt är ordnat. Inskickat, betalat, godkänt, behandlat. Jag har inte skrivit om flygbiljetter, boende, resväg eller något. Inte om att sluta på jobbet. Inte om att lämna. Inte om att behöva möta det mest ångestframkallande jag stött på hittills i mitt liv.
Men jag ska.
Jag kommer ta tag i det. Så småningom. Snart.
Alldeles snart. Nästan för snart.
Jag längtar men jävlar vad jag våndas.
Det svider, ända ut i armarna.
En del av mig vill inte. Men det är för att jag är rädd. Eller för att jag har fäst mig för mycket. I individer, personer, barn. Mitt jobb. Min vardag, det jag lever nu.
Jag längtar.
Men jävlar i helvete vad jag våndas.
Hur i helvete kan något som kommer vara så fint vara så jävla jobbigt att genomföra?
